S t r i n g o F l a m m i n g o

Ibland skäms jag för att säga att jag inte har några kompisar.. Lixom, vad ska andra tänka då ? Dom måste ju tänka att det är nått fel på mej eftersom ingen annan gillar mej ! Men det är inget fel på mej, tror jag inte ! ;) Jag är enligt mej själv den perfekta kompisen ! Nu låter det jävlig kaxigt men för att förklara mej lite så menar jag inte att jag är felfri och perfekt som människa men jag har lixom rätt värderinga och om jag bara hade några vänner så skulle jag behandla dom på bästa sätt ! Sen har jag mina fel och brister som människa men vem har inte det ? Min (och min familjs) största brist verkar nuförtiden vara att vi bryr oss för mycket, hur man nu kan göra det.. Hur kan det uppfattas som dåligt när man bryr sej och ställer upp ? Och hur kan man tycka om för mycket ? Bara för att man inte är beredd att ge upp sina kompisar för minsta lilla så blir folk nästan arga ! Jag fattar inte, jag skulle bli överlycklig om nån kämpade för mej så som vi har kämpat för folk, jag skulle bli asglad om nån skrev  "hör av dej om du behöver snacka, jag finns här".. Istället verkar det stöta folk längre och längre bort vilket jag har väldigt svårt att förstå ! I dagens samhälle ska man tydligen vända kappan efter vinden och bara behandla sina närmaste ungefär som skiten under skorna ! Det är ju så folk beter sej och så skulle jag aldrig göra ! Tydligen så går ju folk på det oxå, jag skulle aldrig acceptera att dom jag kallar mina vänner gör en massa skit och behandlar mej allmänt illa då är jag hellre ensam hela livet men folk bryr sej inte utan stöter bort dom som verkligen är schysta och som inte vill acceptera att bli illa behandlade ! Och varför skulle jag acceptera att bli illa behandlad av mina vänner ? Det är ju ingen som accepterar en pojkvän som är otrogen så varför acceptera oscyssta vänner ? 

Jag vet en person som vi har umgått med som sa att det var jobbigt att vara med oss för om han var hemma hos oss en dag så kände han som att vi tjatade på honom varje dag, att vi lixom ville vara jämt (vilket fallet iofs inte var då) men är det inte så med vänner och kompisar ? Att man vill vara med dom ? Är det fel att tycka om en människa så mycket att man vill träffas jämt/ofta ? Jag ser ärligt talat inte felet i det..


Min lillasyster skrev en sjukt bra dikt som verkligen är läsvärd ;

Hur vill du att en vän ska vara ?
Kom nu hit åh snälla svara !
Vill du bli dissad åh behandlad som skit ?
"Jag glömde ringa , d va inte me flit !"
Visst , dina fula lögner suger ,
tror du inte jag fattar att du ljuger ?
En vän blir inte arg om du ber om stöd !
En vän är till för att hjälpa i nöd !
Utfryst åh bortglömd ska man inte vara ,
men frågar man varför , kan ingen svara ..
Ilska åh vrede leder ingen vart ,
tänk att känslor åh självfötroende kan ändras på en kvart !
Nu för tin är ingen vän for real ..
Va man än gör blir d ändå bara fel !
Jag blir aldrig som dom , inte en chans ,
allt skulle bli mkt lättare om dom inte fanns !
Tar du åt dig av detta så tänk åter igen ..
Beter du dig som en riktigt vän ?


Jag kunde inte skrivit det bättre själv ! Den är som tagen ur mina egna tankar och den beskriver exakt verkligheten ! Så vill jag bara avsluta med att skriva, tänk dej för hur du beter dej mot andra innan du funderar över varför folk beter sej illa mot dej !