S t r i n g o F l a m m i n g o

Någon gång i september ska jag opereras för första gången i mitt liv och jag är både livrädd och panikslagen. Jag vill inte vara med, jag vill bara snabbspola fram tiden tills min födelsedag, 31 oktober, för då ska jag väl vara helt återhämtad.. Usch, det känns bara skit! Det är inget allvarligt eller så, jag har en ofarlig cysta på ena äggstocken som jag har ont av då och då. Den är tydligen 4 cm stor och ska då tas bort antingen genom en vanlig titthålsoperation eller så gör dom ett bikinisnitt, tror jag hon kallade det? Som i alla fall är något mer avancerat.

Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för, sövningen tror jag.. Och så är jag så äckligt rädd för att jag ska må illa och behöva spy när jag vaknar.. Så vill jag inte behöva ligga där själv, jag vill att det ska vara som när man var liten och det fortfarande var okej att mamma var med och tröstade och höll handen. För samtidigt som jag på många sätt känner mej väldigt vuxen och mogen, känner jag mej på också fortfarande som den där lilla flickan som inte klarar sej själv. På några plan är jag nog till och med den där lilla flickan..