090614

Förut kollade jag på en dokumänter om ett av världens mest tabubelagda ämne. Syskonkärlek. Eller som inskränkta människor vill kalla det, incest. Det handlade helt enkelt om två syskon ifrån Tyskland där den ena blivit bortadopterad som liten och som sen sökte upp sin familj och blev kär i sin syster (om jag inte fattade fel). Dom levde ihop och skaffade fyra barn varav tre av dom togs ifrån dom nästan direkt vid förlossningen och dom kämpade nu för att få behålla den fjärde. Karln i förhållandet hade blivit dömd till fängelse för incest och stog inför ännu ett fängelsestraff. Pga att dom var kära och hade skaffat barn tillsammans.

Jag kan hålla med om att det kanske inte var så det var tänkt. Syskon är syskon lixom. Att se på sitt syskon på nått annat sätt än just på ett syskonsätt känns för mej konstigt. Eller att en mamma och en son kan se på varandra på ett sexuellt sätt. Enligt dom så var det på nått sätt som att känna ett steg längre en sexuellt, just för att dom är så lika och för att dom är "av samma". Men jag förstår inte hur man ens kan tänka tanken att kalla det olagligt. Hur kan kärlek vara olaglig? Och varför kategorisera det under "incest"? Incest är ju nått äckligt, sjukt, och fel. Hur kan ett kärleksförhållande mellan två personer som råkar vara nära släkt vara samma sak som när ett litet barn blir sexuellt utnyttjat av sin egen pappa?
Jag förstår heller inte hur man kan ta tre barn från en vanlig och kärleksfull familj. Det är helt sjukt vad myndigheter kan göra. Dom verkar lägga ner så mycket energi på vissa saker så när dom verkligen skulle behövas, ja då har dom inga resurser.

Det är så sjukt att för allt här i världen finns det en mall och allt som inte passar in i den mallen är fel och ska bort. Så känns det. Familjens advokat sa något om det, att det verkade som att det tyska samhället vill ta bort allt som är "fel" och han tyckte inte att det var så passande med tanke på landets historia. Det kan jag ju inte annat än att hålla med om. Är det något land som vet något om att göra sej av med allt som är "fel" så är det ju Tyskland.

Jag  personligen dömer inte andra, jag är öppen för det mesta. Men det i världen som gör mej mest upprörd, är folk som dömer andra av helt sjuka anledningar. Som i fall man blir kär i fel person eller har fel hudfärg eller bara råkar väga lite mer än vad normvågen tillåter. Jag blir fruktansvärt förbannad över diskriminering, som mobbing, nazism, homofobi osv. Jag tycker att man ska tänka logiskt, men var finns logiken i att stöta ut nån som älskar en person av samma kön? Och hur kan det vara rätt att mobba någon bara för att den väger mer än andra eller är längre än klasskompisarna? Och hur kan det ens finnas folk som tror att människor med en annan hudfärg är dummare än oss och som tycker att dom ska plockas bort ?

Jag skulle nog kunna skriva en hel roman om just ämnet diskriminering och normer för det gör mej fruktansvärt upprörd eftersom jag själv inte vill leva exakt inom normen. Hur kan man ens ha en sådan? Hur kan man ha en oskriven bestämd mall över hur människor ska leva? Det sjukaste med fallet där två syskon blir kära, det är att dom vill inget hellre än att kunna leva en normalt Svensson-liv men då sätter myndigheter och andra inskränkta människor käppar i hjulet för dom. Dom levde ihop man och kvinna, som det nu så tvunget måste vara, men ändå så är det inte bra. Nej, dom råkade ju vara steget närmre släkt än kusiner. Och det är ju katastrof. Mördare och nazister kan gå fria på våra gator men kärleken, den ska vi sätta stopp för.

Om folk bara tänkte hälften så mycket på sej själva och sitt istället för att lägga ner sin själ i vem grannen delar säng med kanske världen skulle vara påväg i en helt annan riktning. Jag menar, vi lever på 2000-talet, utvecklingen går framåt precis överallt. Borde inte den där människomallen utvecklas, eller till och med ta och skrotas? Är det inte dags att vi lägger diskrimineringsbyxorna på hyllan och börjar accepterar människors alla olikheter?

För just nu lever vi i en värld fylld med bestämda normer och diskriminering.
Är det vad man strävar efter vill jag helst inte vara med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0