S t r i n g o F l a m m i n g o

Ibland känner jag mej bara så jävla tragisk. Sådär fucking jävla tragisk så jag bara vill krypa ur min egen kropp och lämna den där i en hög. Och så vill jag ha helg. Åt helvete med allt vad vardag heter. Helgerna tillhör mej. Det är då jag till viss del kan känna mej fri. Det tragiska känns längre bort. Från fredag morgon till söndag eftermiddag, då känns livet en aning bättre. När det sen börjar gå framåt söndag kväll och man inte längre har Wallander (eller något annat svenskt kriminaldrama) att se fram emot, då smyger sej tragiken fram och livet känns inte som något annat än en jävla plåga. Den där jävla vardagen. Som inte tillhör mej utan ägs av närpsykiatrin, soc, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Jag hatar den.