090605
Denna studentdag till ära har bilder från balen, Krampen-segern, musikalen, studenten och massa annat som har med Karro att göra bara snurrat runt i mitt huvud. Hela dagen. Runt, runt. Ångestklumpar hit och ångestklumpar dit.
Som jag skrev i gårdagens b-inlägg så har jag inte förrän nu fattat att det är slut. Jag trodde att studentdagen skulle bli hemsk, fylld med ångest och tårar och en av dom värsta dagarna i mitt liv. Men ärligt talat var jag ganska lycklig den dagen. Det blev en riktigt lyckad dag utan både ångest och tårar. Nu, såhär ett år senare, nu däremot kom ångesten. Kan någon förklara varför ? Jag saknar egentligen inte skolan speciellt mycket. Vad finns det egentligen att sakna ? Jag var mest bara skoltrött i slutet. Trött och besviken.
Men när jag tänker efter så det som är värst är egentligen att man inte längre tillhör något. Det blir väl skillnad när man får ett jobb men i skolan (speciellt Karro, läs inlägget 090603) blir det lixom helt annorlunda. Och att det känns som man glöms bort. Man är borta ut skolsystemet och efter studenten om ett år är det inte längre någon som vet att jag ens gått på Karro för dom jag har gått tillsammans med har då slutat. Vem är man då ? När man är helt bortglömd ? Finns man inte då ? Det är i alla fall ungefär så det känns.
Alla andra verkar bara se framåt efter studenten. Dom flesta har något planerat efteråt. Resa, plugga vidare, jobba. Dom ser en framtid. Jag längtar mest bara tillbaka, och inte för att det var en så underbar tid rätt över utan mest för att jag ångrar så mycket, jag vill göra om så mycket. Eller rättare sagt, om jag fick göra om så SKULLE JAG GÖRA MYCKET, istället för nada som det ser ut nu om man blickar bakåt. Jag har alltid lovat mej själv att jag inte ska sitta och ångra saker jag aldrig gjorde osv. men just nu känns det som att jag inte har så mycket att välja på.
Det blev lixom inte som jag tänkt mej. Blir något nånsin det ? Som man tänkt sej ?
Nej, ytterst sällan.
Som jag skrev i gårdagens b-inlägg så har jag inte förrän nu fattat att det är slut. Jag trodde att studentdagen skulle bli hemsk, fylld med ångest och tårar och en av dom värsta dagarna i mitt liv. Men ärligt talat var jag ganska lycklig den dagen. Det blev en riktigt lyckad dag utan både ångest och tårar. Nu, såhär ett år senare, nu däremot kom ångesten. Kan någon förklara varför ? Jag saknar egentligen inte skolan speciellt mycket. Vad finns det egentligen att sakna ? Jag var mest bara skoltrött i slutet. Trött och besviken.
Men när jag tänker efter så det som är värst är egentligen att man inte längre tillhör något. Det blir väl skillnad när man får ett jobb men i skolan (speciellt Karro, läs inlägget 090603) blir det lixom helt annorlunda. Och att det känns som man glöms bort. Man är borta ut skolsystemet och efter studenten om ett år är det inte längre någon som vet att jag ens gått på Karro för dom jag har gått tillsammans med har då slutat. Vem är man då ? När man är helt bortglömd ? Finns man inte då ? Det är i alla fall ungefär så det känns.
Alla andra verkar bara se framåt efter studenten. Dom flesta har något planerat efteråt. Resa, plugga vidare, jobba. Dom ser en framtid. Jag längtar mest bara tillbaka, och inte för att det var en så underbar tid rätt över utan mest för att jag ångrar så mycket, jag vill göra om så mycket. Eller rättare sagt, om jag fick göra om så SKULLE JAG GÖRA MYCKET, istället för nada som det ser ut nu om man blickar bakåt. Jag har alltid lovat mej själv att jag inte ska sitta och ångra saker jag aldrig gjorde osv. men just nu känns det som att jag inte har så mycket att välja på.
Det blev lixom inte som jag tänkt mej. Blir något nånsin det ? Som man tänkt sej ?
Nej, ytterst sällan.
Kommentarer
Trackback
