S t r i n g o F l a m m i n g o

Såhär på morgonen (eller mer förmiddan kanske) måste jag bara tipsa om världens bästa frukost, som jag äter varje dag! Den består av havregrynsgröt med banan, linfrön och solrosfrön! Jag tycker egentligen inte om någon form av gröt men det här är hur gott som helst! Dock får den inte vara för lös, utan jag tar drygt 1dl havregryn och nästan1,5dl vatten, lite salt och en klick honung, kör den i micron på 2min och 40sek, häver i kanske 2 matskedar linfrön och massor med solrosfrön, då blir den helt perfekt! Eftersom frukosten är det viktigaste målet på hela dagen så är det ju viktigt att den består av bra saker. När man går i skolan och kanske sällan tycker om skolmaten, då är det ju bra att ha börjat dagen med en frukost som man kan stå sej på länge! Nu hörde jag att micron plingade där ute i köket så nu är det dags för mej att fylla på energi så att jag överlever dagen! ;) 

Efterlyses: Lila Sony Ericsson mp3
Vid försvinnandet var han iklädd en blå strumpa med en vit figur på, svart sladd virad runt honom i midjan. Han lystrar till namnet.. Nej skämtåsido Han däruppe (eller är det kanske Han därnere?), han kan inte vilja mej väl! Förut idag skulle jag gå en promenad och var precis påväg att hämta min mp3 där jag tidigare under dagen hade lagt den, eller inte! Jag letade och jag letade och jag letade.. Jag letar fortfarande kan jag tala om, och den finns bara inte! Alltså det är helt otroligt hur en iofs ganska liten sak bara kan försvinna, i en lägenhet på 82 kvadrat. Det var lixom bara pricken över i:et, att det skulle hända precis. Blev så sur så jag satte mej och åt två bullar och några kakor trots att jag egentligen bara äter sötsaker på helgerna. Så det där om att jag var påväg upp ur min mörka håla, jag tar tillbaka det..

Vad roligt det är när man ser att folk vågar kommentera! Det gör en lite gladare måste jag säga, fortsätt så! :) Jag var själv riktigt feg i början, vågade inte riktigt kommentera hos folk och om jag kommenterade så gjorde jag det anonymt. Löjligt kanske, vad vet jag! Har i alla fall skärpt till mej och insett att folk faktiskt inte hatar en för att man skriver en liten kommentar! ;)

Vad händer idag då? Jo, jag ska ner till tvättstugan en sväng idag igen och idag verkar det som att solen skiner också så idag SKA jag gå en lååång promenad! Jag fick lite panik förut när jag insåg att det faktiskt snart är augusti.. Det är helt sjukt! Vart har den här sommaren tagit vägen egentligen? Och så tänker jag lixom, vad har jag ens gjort? Jag har inte varit på semester, jag har inte jobbat, jag har knappt solat och badat, jag har bara varit hemma och ändå har det gått så läskigt fort. När man har tråkigt så brukar det ju kännas som att tiden går så otroligt sakta men om det är såhär snabbt det ska gå när tiden går sakta, då vill jag inte vara med om att man har kul och tiden går fort!

Har nyss kollat på årets Karromusikal och den är så äckligt bra så det är helt sjuukt! Men nu sitter jag här med världens ångest, en klump i både magen och halsen. Och vore jag ensam jaa, då skulle jag nog böla lite också. Kommer jag aldrig kunna sätta min fot på Karro utan att känna så? Eller se framtida karromusikaler av duktiga piltar eller gå och kolla när lyckliga människor tar studenten? Är det bara jag som känner sån här fruktansvärd ångest utan att egentligen ens veta varför?

I studenten-tider låg den där ångesten och gnagde mer eller mindre hela tiden men under resten av året ligger den begravd långt där inne för att då och då bubbla upp och bara slå till, knock-out direkt. Jag fattar inte, varför har jag så svårt att gå vidare? Jag vill inte påstå att jag är konservativ men fick jag välja att uppleva något om och om igen så är det hela den tiden som någon av oss gått på Karro. Jag vill lixom inte glömma den samtidigt som jag bara önskar att allt varit annorlunda.

Jag vet inte om det handlar om att jag är besviken på mej själv? Eller hade jag helt enkelt för höga förväntningar som min tid på Karro inte levde upp till? Kanske är det den besvikelsen jag känner, jag vet inte. Jag är bara så otroligt trött på att knappt kunna tänka på annat än hur gärna jag vill spola tillbaka och bara göra om.

Måns Zelmerlöw måste ju vara en av Sveriges bästa artister! Jag gillade honom redan under Idol-tiden men enligt juryns mening så var han knappst någon favorit. Så fel dom hade. Idag är han ju i alla fall enligt mej, inte bara en av Sveriges bästa artister på scen utan han är också en av Sveriges mest mångsidiga artister. Det finns ju många som vill testa på allt men det finns inte så många som faktiskt lyckas inom det mesta. Måns han har varit med i Melodifestivalen två gånger, han har gjort musikaler, han har varit programledare flera gånger, han har varit med i och vunnit Let's Dance, han är en grym entertainer på scen (har tyvärr aldrig sett honom live så jag kan föreställa mej att han är mycket bättre live på riktigt än genom tv-rutan) och han är otroligt snygg och charmig. Men trots alla hans framgångar så verkar han fortfarande ha båda fötterna kvar på jorden, vilket höjer honom ännu mer i mina ögon. För det finns väl inget mer oattraktivt än dryghet. Det spelar ingen roll hur bra en artist är om han/hon anser sej vara förmer än andra pga sina framgångar. Nej, Måns Zelmerlöw är (eller ialla fall verkar vara) precis sån som jag tycker att man som artist ska vara!  

Har varit ute hela förmiddagen och delat ut reklam. Skapligt kul, jag vet men det ger några kronor extra i månaden i alla fall! Och det kan jag lova att jag behöver, det är inte särskilt kul att leva på existensminimum. Sen för att fortsätta på föregående inlägg så innbär reklamutdelning spring i en massa trappor vilket ger mer motion! Kan även där slå två flugor i en smäll, motion för kroppen och lite extrapengar i plånboken! :)

Grattis Gabrielle, idag har du varit hurtig! Har nämligen gått inte en, inte två utan tre skapligt raska promenader! Långa dessutom! Riktigt stolt måste jag säga! ;) Nej men skämt å sido, kan verkligen rekomendera att promenera för människor som inte tycker om att motionera. Jag tycker det är helt underbart, längtar nästan efter mina dagliga promenader! Man kan gå där själv och bara drömma sej bort, bort från allt vad arbetslöshet och fattigdom heter, bort från dåligt självförtroende och för tjocka lår. Eller vad man nu vill komma bort ifrån! För mej är det lite som terapi, när jag har gått en långpromenad ensam med min älskade mp3 så har jag inte bara rört på fläsket och fått motion, nej jag har även rensat huvet och oftast också blivit på bättre humör då jag under promenaden kan släppa jobbiga tankar och känslor. Terapi och motion i ett, skitbra! :)

Om jag fick drömma mej bort och välja precis vilket yrke jag ville, utan att tänka på mina egna förutsättningar eller kunskaper, då vore drömmen att sjunga och dansa! Tänk att få göra det på heltid och samtidigt få betalt för det! Det är nog egentligen min allra högsta dröm! Att ha en grymt bra röst som passar att sjunga allt från powerballader till punk. Att ha en kropp som klarar av alla dansstilar helt perfekt. Men jag vill inte vara superkänd, utan lite sådär lagom. Och inte heller bara för min röst och dans utan för att jag är otroligt trevlig, glad, omtänksam och sympatisk som människa! Som jag nämnt tidigare skulle jag också ha världens bästa stylist som kan fixa precis allt och som kan få mej att se sjuukt snygg ut dygnet runt! Det vore nått det! ;)

Vad drömmer ni om?

Jag måste ta upp det här ämnet med att lämna kommentarer i andras bloggar, bilddagböcker eller var det nu kan vara. Min mamma som snart är 47 (men som fortfarande ser ut som 35<3) har en lunar där hon brukar snacka med folk, lära känna lite nya människor. För drygt ett år sen tatuerade hon sej ganska nära ena bröstet och la sedan ut en bild på tatueringen i galleriet på lunar för att dom hon snackade med ville se den. Så nån dag den här veckan hade en otroligt mogen 15-årig tjej kommenterat den bilden, nått i stil med att det var läskigt och att hon själv inte skulle vilja hitta sånna bilder på sin mamma på nätet.

Det är ju min mamma som har lagt ut bilden och tanken att det skulle vara läskigt eller på nått sätt fel har aldrig funnits hos mej. Och inte hos mina systrar heller. Den här tjejen fick det ju att låta som att det var tuttarna hon ville visa upp men det var det ju självklart inte. För hade det varit så hade jag nog satt stopp för det! Nej, hon ville visa sin tatuering. Och så råkar hon vara lite äldre än fjortis.

Vad är felet lixom? Får man inte tatuera sej som 47-åring eller får man bara inte visa upp tatueringen för andra? Jag säger som jag brukar, tyck och tänk hur mycket du vill men finns det ingen värde i det du tycker och tänker, håll käften istället! Vad vinner man på att kommentera onödiga saker hos andra människor? Trodde den här tjejen att mamma skulle ta bort bilden för att en liten skitunge öppnade käften? Jag tror i och för sej inte att hon tog åt sej det minsta men det är en principsak. Jag skulle aldrig få för mej att kommentera något elakt hos någon, jag vinner inget på det. Hur dåligt man än mår känner man sej inte ett dugg bättre bara för att man just fått någon annan att må piss. Kanske ett kort ögonblick, när man fått avreagera sej på någon annan. Men om det är avreagera sej man vill göra tycker jag att man ska skaffa sej en boxningssäck istället för att göra livet surt för oskyldiga människor.

Godmorgon förresten! ;)

Ja jag går väl vidare i min redogörelse för vad jag gjort under mina, iofs ofrivilliga, bloggfria dagar! I lördags ville Danne ha med oss på cruising i Askersund. Marri var på men både Black BC och jag var väl lite sådär opeppade men vi hängde med i alla fall och det ångrar jag inte! Jag hade skitkul och det kändes som att det var precis vad jag behövde! Jag har inte så många att umgås med, ser ingen glädje i att gå ut på krogen, jag är arbetslös och fattig, det är sommaruppehåll på dansen.. Med andra ord, jag kommer inte ut speciellt mycket! Samtidigt skulle jag nog också påstå att jag lider av social fobi, så när jag väl ska iväg och göra något gör jag det med inställningen att det blir jobbigt, pinsamt, plågsamt osv. Men efter i lördags har jag insett att jag faktiskt kan träffa och prata med nya människor utan att det blir min död! Jag pratade faktiskt med fyra människor under kvällen och jag gjorde det till och med bra! För människor som inte har samma problem som jag låter det säkert hur töntigt som helst, till och med jag med problemen förstår hur löjligt det kan verka. Men för att ni då ska förstå mitt problem kan man ju föreställa sej sin egen fobi (om man nu har någon), t ex klaustrofobi. Så som en klaustrofobisk person känner sej i ett trångt utrymme, så känner jag inför att träffa människor, behöva möta deras blick, tilltala dom osv.

Så visst det regnade, ibland stog cruisingkön helt stilla och nej bilar är inte mitt största intresse men jag hade kul och vet ni vad? När jag kom hem så var jag för första gången på länge riktigt lycklig!

Jag har under den senaste tiden blivit mer och mer aktiv inom bloggvärlden och det är så många gånger man ser kommentarer hos folk i stil med "va ful du är", självklart anonyma. Det förvånar mej inte men det gör mej jävligt förbannad. Det är så fruktansvärt onödigt att sitta och skriva sån skit. Det finns många som absolut inte bryr sej och det är bra, men det finns säkert minst lika många som faktiskt tar åt sej. Några få sånna kommentarer kan förstöra en människas liv. Är det verkligen värt det? Att som anonym kommenterare sitta och skratta åt (eller vad man nu gör) personen man kommenterat hos, när det kan leda till självmord? Det kanske låter lite drastiskt, att någon skulle ta livet av sej pga en taskig kommentar men det kan vara just den där lilla kommentaren som blir droppen som får bägaren att rinna över. 

Man kan tycka och tänka hur jävla mycket skit man vill men man kan vara så pass mogen att man håller det för sej själv.

Idag var jag nästan med om en nära-döden-upplevelse. Vi tog Isabelles bil och skulle hämta Danne för att dra en sväng till Hova Riddarvecka. När vi har kört kanske två kilometer börjar bilen gå konstigt, den betedde sej så som den brukar göra när bensinen typ är slut (vilket inte var anledningen denna gång) men i alla fall så kunde vi köra vidare en bit till. Så kom vi till E20, var precis påväg att köra över, hann kanske två meter ut i vägen när bilen bara dör. Mitt på E20 där bilarna kör i minst 90, där anser Isabelles gamla 740 att det är passande att lägga av. Eftersom detta bara var en nästan nära-döden-upplevelse så var ingen bil sådär jättenära så vi hann gå ut och putta av bilen av E20. Men jag måste erkänna att jag nästan hann se mitt liv spelas upp framför ögonen på mej.  

Jag funderar på att gå en klädstylist-utbildning på fem veckor, i Göteborg. Läskigt! Jag vet inte hur jag ska göra men jag känner att jag måste göra nånting. Vill inte ha Arbetsförmedlingen och socialen efter mej, tjatandes om än det ena och än det andra. Hade möte på socialen förra veckan om AME. Jag får ju några kronor i försörjningsstöd från dom eftersom jag inte har jobb och så, så är jag tvungen att börja på det där AME för att ha rätt att få dom där pengarna. Dom tycker alltså att jag ska stå i ett café på Alléskolan från 7-16 varje dag plus att jag är heltidsarbetssökande och ska söka jobb åtta timmar om dagen PLUS att jag delar ut reklam under helgerna för att få några extra kronor. Jag alltså ungefär 3000 spänn i månaden och ska göra allt det. Hur kan nån ens föreslå en sån sak utan att skämmas? Jag förstår inte hur deras system fungerar, hur deras hjärnor fungerar. Hur länge man än har varit arbetslös så är det väl ingen som vill arbeta gratis. Dom flesta jobbar väl ändå inte för att man så gärna vill utan för att man måste för att överleva. Så är det i alla fall för mej.

Nej jag skulle aldrig nånsin kunna utbilda mej till socionom eller socialsekreterare eller vad dom nu är på Soc. Jag skulle skämmas över att sitta och säga sånna sakersom dom säger till folk. Man hör ju så mycket skit som folk råkar ut för. Socialen ska finnas där för att hjälpa folk men dom har så mycket regler och krav så det finns nästan ingen som stämmer in på allt det där. Och så otrevliga som dom oftast är. När jag skulle börja komma på möten för att få pengar fick jag först prata med en socialsekreterare i telefon för att hon skulle få höra om min situation och så, hon var så otrevlig och typ spydig så jag tjöt när vi hade lagt på. Jag menar, man känner sej ju inte så kaxig när man lixom kommer dit och "tigger" så möts man av folk som nästan hånar en och som nästan tycker att man är knäpp som tror att man ska kunna få hjälp.

Jag har ju ändå haft tur. Hon jag går hos nu är rätt så trevlig och så. Men jag vet ju hur mamma blivit bemött. Jag tror att jag har skrivit om det här förut nånstans i bloggen men det är så sjukt så jag skriver det gärna igen. Jag vet inte exakt hur situationen var men vi barn var i alla fall små och hon hade knappt pengar till mat åt oss. Då sa tanten där att det skulle mamma få fixa, annars skulle dom "vidta åtgärder", ja med andra ord dom skulle ta oss barn ifrån mamma istället för att hjälpa till. Det är alltså vad dom uppmuntrar, att splittra familjer? Dom är så jävla rädda att nån ska få några ören för mycket så det är inte klokt.

Nej, enda anledningen till att jag skulle tänka tanken att jobba på Socialförvaltningen är väl i så fall för att kunna protestera mot och förändra hela skiten.

Har ni tänkt på att ens tankar kan variera i volym?
Alltså, när jag är ute och går så har jag alltid musik i öronen samtidigt som jag går och tänker och funderar en massa, på allt möjligt. Och vissa dagar tänker jag så högt så jag hör inte musiken som spelar för fullt, helt plötsligt "vaknar jag till", hör musiken och tänker nått i stil med "Har den här låten redan varit?" medans det andra dagar känns som att musiken och annat runt omkring överröstar mina tankar och det går lixom inte att tänka alls.

Jag skulle kalla mej själv tänkare. Det är rena terapin för mej att gå långa promenader och bara fundera och tänka igenom en massa. Det får mej att känna mej tom, fast på ett bra sätt. Som att man har pratat ut med någon om alla jobbiga saker, lättat sitt hjärta och för ett kort ögonblick så infinner det sej ett behagligt lugn i kroppen.  

Så jag tycker om dom dagar när volymen på mina tankar är hög, det är då jag mår som bäst.

Gårdagens tv-tittande var inte bara sorgligt. Ingen var nog gladare än jag över att So you think you can dance? började, på riktigt, igår. Älskar det programmet! Igår handlade det ju bara om dom 20 absolut bästa och det märktes vill jag lova, alla var sjukt duktiga med tanke på att det var första gången i live. Medans jag tittade igår satt jag och tänkte på att under dom tre säsonger som jag tittat på så har jag nog aldrig sett någon göra ett enda fel. Har aldrig sett någon tappa bort sej eller missa nått steg. Antingen är dom så jäkla duktiga så att dom inte gör några fel eller så är dom så proffesionella så att dom lyckas "gömma" felen, jag vet inte men det är imopnerande!

Nu kommer det kanske kännas som att min blogg bara handlar om Michel Jackson men så får det vara nu för en stund.
Jag tittade nämligen även en stund på konserten som var med MJ igår. Man fick flera gånger se hur dom fick lyfta folk ur publiken pga att dom svimmat, folk tjöt och jublade och det var en helt sjuk stämning. Och det är ju inte så konstigt. Att folk reagerade som dom gjorde när dom såg MJ, med tanke på hans otroliga talang. Karln kunde dansa, sjunga och han var ju en jäkla entertainer! Men är det inte lite konstigt när man tänker att så som folk reagerade när dom såg och hörde Michael Jackson, the King of Pop, så reagerar folk idag när dom ser och hör t ex Johan Palm. Jag har inget emot Johan Palm men han befinner sej väl ändå inte på samma nivå som Michael Jackson, eller ?

Jag undrar, har våran syn på artister förändrats jämfört med för kanske 15 år sedan? Var människor lika hysteriska över "okända artister", som egentligen inte åstadkommit något? Idag känns det nästan som att man inte måste vara bra på det man gör bara man är unik på ett eller annat sätt. Eller möjligtvis söt och snygg. Och jag tycker inte att det är riktigt rätt. Självklart ska unga, nya artister ha chansen att upptäckas men jag tycker att det ska krävas lite mer än halvsfalsk sång, ett gulligt utseende och en frän personlighet innan man legendförklaras.