S t r i n g o F l a m m i n g o

På något sätt är man dum nog att tro att alla människor man älskar kommer finnas kvar hos en föralltid. Det blir ett ganska brutalt uppvaknande när man inser att så är det faktiskt inte. För bara några månader sedan var min mormor en oförskämt pigg och frisk 80-åring. Hon bodde själv i en lägenhet och klarade allt hur bra som helst. Senast jag såg henne, i lördags, låg hon liten, ynklig, blå och framförallt livlös i en säng på ett sjukhus. Det kändes så totalt overkligt och jag tänkte att när som helst öppnar hon ögonen. Skrattar, pratar och skojar, som hon brukade. Ibland tyckte jag mej kunna se att bröstkorgen rörde sej upp och ner, att hon andades. Men hon varken öppnade ögonen eller andades. Hon bara låg där. Hennes skal låg där. Tomt.

Jag kan inte fatta att jag aldrig mer kommer få se henne, min älskade, söta mormor. Att jag aldrig mer kommer få höra hennes röst, klappa hennes kind. Att hon aldrig mer kommer ringa och fråga vilken kaksort hon ska baka till min födelsedag (vilket iofs var en onödig fråga eftersom svaret varit detsamma dom senaste 10 åren). Jag trodde inte att vi skulle förlora henne så snart. Kvällen innan hon dog bad jag för ovanlighetens skull till och med till Gud. Jag bad att vi skulle få ha henne kvar ett tag till, att han inte skulle ta tillbaka henne än. Tolv timmar senare var hon borta. Antingen finns det ingen Gud eller så bryr han sej bara inte ett piss om människors böner.

Hur ska nånting nånsin mer kunna bli sej likt?









Min mormor var otroligt fin och jag kommer sakna henne så fruktansvärt mycket ♥