S t r i n g o F l a m m i n g o

Igår läste jag ett blogginlägg om komplex, varför slösar vi bort stora delar av våra liv på att må dåligt över några små fel och brister? Jag är precis likadan, jag är sällan nöjd med mej själv. Vissa delar men aldrig helheten. Men på något sätt så har det ju blivit lite tabu att tycka om sej själv. Man får inte riktigt säga saker som "vad snygg jag är" eller " jag älskar min kropp", inte utan att andra människor stör sej på det. Och det är ju så fel. Varför ska vi inte få vara nöjda med det vi har fått? Det är ju egentligen en självklarhet. Jag har inget emot att folk gillar sej själva, det är superbra, men det jag inte tycker om är när folk tror att dom är så mycket snyggare och bättre än andra. Det får lixom inte gå till överdrivt och bli drygt utan för att vara okej måste det hålla sej på en nivå där man liksom inte är snygg på andras bekostnad, om ni förstår hur jag menar!

Sen kan jag nästan tycka att det är lite pinsamt att lägga ut en bild på sej själv och skriva typ "idag känner jag mej snygg", så kanske andra tänker "åh herregud". Men det är ju också så fel för det mesta av skönheten kommer ju faktiskt inifrån. Personligheten tycker jag är det allra viktigaste, man kan se ett utseende och tycka att han eller hon är skitsnygg men beter personen sej illa så ser man sen att det där utseendet var inte så snyggt eftersom personligheten inte höll samma klass. Folk kan tycka att andra människor är fula men innan dom känner dom har dom egentligen ingen rätt att ens uttala sej!

Nej, är det något vi måste bli bättre på så är det att tycka om och uppskatta oss själva.
Med fel och brister, precis som vi är.

Då börjar jag här och nu! På den här bilden så älskar jag mina axlar, typ bröstkorgen och mina armar, ja den inramade delen helt enkelt! Det ser ut som att jag är ganska muskulös, jag ser skapligt brun ut plus att den rosa färgen passar mej bra, det ser snyggt ut helt enkelt! Sen tycker jag att bilden är väldigt vacker i sin helhet!