S t r i n g o F l a m m i n g o

Har nyss kollat på årets Karromusikal och den är så äckligt bra så det är helt sjuukt! Men nu sitter jag här med världens ångest, en klump i både magen och halsen. Och vore jag ensam jaa, då skulle jag nog böla lite också. Kommer jag aldrig kunna sätta min fot på Karro utan att känna så? Eller se framtida karromusikaler av duktiga piltar eller gå och kolla när lyckliga människor tar studenten? Är det bara jag som känner sån här fruktansvärd ångest utan att egentligen ens veta varför?

I studenten-tider låg den där ångesten och gnagde mer eller mindre hela tiden men under resten av året ligger den begravd långt där inne för att då och då bubbla upp och bara slå till, knock-out direkt. Jag fattar inte, varför har jag så svårt att gå vidare? Jag vill inte påstå att jag är konservativ men fick jag välja att uppleva något om och om igen så är det hela den tiden som någon av oss gått på Karro. Jag vill lixom inte glömma den samtidigt som jag bara önskar att allt varit annorlunda.

Jag vet inte om det handlar om att jag är besviken på mej själv? Eller hade jag helt enkelt för höga förväntningar som min tid på Karro inte levde upp till? Kanske är det den besvikelsen jag känner, jag vet inte. Jag är bara så otroligt trött på att knappt kunna tänka på annat än hur gärna jag vill spola tillbaka och bara göra om.