S t r i n g o F l a m m i n g o

Jag måste erkänna att det känns förjävligt när jag tänker på att jag faktiskt har tagit studenten. Jag går inte i skolan längre och jag tillhör inte Karolinska Läroverket. Det känns skit, rent ut sagt. Och jag vet inte varför. Alla normala människor borde ju kunna gå vidare och inte tvunget leva kvar i det som varit.  Jag känner som Brooke i One Tree Hill. När dom går ur high school så säger hon nått om att här så vet hon vem hon är, hon har sina vänner och sin "klick". Och det är ju så det är. Efter flera år tillsammans i skolan så har nog alla sin plats, iofs platser som man kanske mer eller mindre gillar, men man har en plats och man är någon. Man tillhör något. Vad tillhör jag nu ? Jo, Arbetsförmedlingen. Yippie.  

Livet i skolan är så självklart och om man tänker efter, jävligt enkelt. Livet efter skolan är.. Typ skit ? För mej. Och säkert för många andra också med tanke på krisen vi befinner oss i. Det känns inte alls bra. Jag vill hellre ha det enkelt, självklart och känna att jag tillhör något än att bara känna mej vilsen, förvirrad och ensam. För det är så det känns nu. Livet på Karro, ja det går ju vidare men mitt liv.. Jag tror faan i mej det är pausat och jag kan inte hitta fjärrkontrollen. Jag går och trampar på samma ställe med en diffus ångestklump i magen. Mer eller mindre hela tiden.

Och imorn är det Krampen och det är den som utlöst det här just nu. Men det finns ju där hela tiden. Känslan av ånger och misslyckande, att inte betyda nått för någon. Att bara stå och trampa på samma ställe. Som en pausad låt.

Härmed ansöker jag om livstids semester.
Med start omgående.