S t r i n g o F l a m m i n g o

Om man skulle personifiera livet så skulle det enligt mej vara en sån person som ena stunden ler mot dej och pratar vänligt med dej för att i nästa stund fälla krokben och skratta åt dej när du ligger i en hög på marken. En väldigt opålitlig person som sällan går att lita på. Det är så det oftast är, för min del, och säkert många andras också. Det händer något som gör en glad, kan vara allt ifrån skitsaker som att solen skiner till större saker som att killen du spanat in även spanar in dej osv. Så tänker man att nu, nu kanske jag får vara lycklig ett tag. Det kan ju skilja från gång till gång men det är väldigt sällan som glädjen håller i sej, antingen ser man hur himlen börjar fyllas med mörka moln eller så spanar killen egentligen bara in den stora chokladfläcken du har på hakan. 

Jag tror ju egentligen på ödet. Att allt är mer eller mindre förutbestämt. Om jag nu upplever att livet som person är en opålitlig och elak jävel, kan jag göra något för att förändra det ? Eller är mitt öde redan helt spikat ? Oföränderligt ? Och vad baseras ens öde på ? Det vore intressant att veta. Vem eller vad man har att skylla på. Eller tacka.

Nu kanske det låter som att jag bara sitter här och låter ödet styra mej men så är det naturligtvis inte. Men när det känns som att livet bara fäller krokben för en, ens händer är blodiga efter att man gång på gång fått tagit emot sej efter ett fall, hur lätt är det då att gå ut och bekanta sej med livet, när det inte går att lita på ? Ingen vill väl ha falska människor i sin umgängeskrets.

I filmer är det ju så att dom onda är dom som klarar sej. Ju fulare man spelar desto bättre klarar man sej. Och två personer som är för olika har ju ofta svårt att komma överens. Så det kanske är så man ska vara då, falsk och opålitlig, eftersom livet själv ofta spelar fult.   

Jag vill ju inte tro att det är så men alltför ofta så är det precis så det verkar.
Tyvärr.