S t r i n g o F l a m m i n g o

Efter igår kunde jag ha varit utan både mamma och lillasyster. Igår morse när dom var påväg till jobbet/skolan övningskörde min syster. Det var ju en kylig morgon som dom flesta såhär års men det kändes inte speciellt halkigt så mamma ansåg väl det okej att hon körde. Så ute på motorvägen gjorde dom en omkörning och när dom skulle svänga tillbaka in på sin vägbana så bara släppte det under dom. Man kan inte kalla det sladd utan det bara gled, mamma beskrev det ungefär så som tvålen glider när man tappar den i badkaret. Min syster som inte övningskört särskilt länge hade ingen aning om hur hon skulle göra för att återfå kontrollen över bilen som först gled mot mitten och sen om ytterkanten i 100 km/h. Så hon blev lixom förstenad och mamma fick försöka ta över ratten och styra. När dom tillslut styrde ut om ytterkanten så fick dom i alla fall fäste, kunde bromsa och förblev oskadda. Men man inser ju hur illa det kunde ha gått och dom var båda riktigt chockade efteråt.

I vanliga livet tänker man inte på hur snabbt allt faktiskt kan vara över, det är en självklarhet att mamma kommer hem efter jobbet och det är en självklarhet att syrran kommer hem oskadd efter skolan. Jag tror att man behöver ett sånt uppvaknande, att det till och med kan vara "nyttigt" att vara med om en nära-döden-upplevelse. För att få oss att inse att det här är vårat liv, vårat ENDA liv.

Vi bara får en chans.
Ta vara på den.