S t r i n g o F l a m m i n g o

Idag när vi var på chokladmässan såg vi plötsligt en liten flicka komma gråtandes, halvt springandes. Hon ropade efter sin pappa och vi förstog att hon tappat bort honom. Tänk er skräcken i den lilla, späda kroppen! Du är ungefär en meter hög och det enda du ser runt omkring dej är okända människors ben. Jag ångrar att jag inte gick fram och hjälpte henne leta efter sin pappa, så kunde jag fått känt mej som en hjältinna för ett kort ögonblick. Men ett annat par hann före och det slutade i alla fall lyckligt i pappans armar!

Jag kom själv bort i ett stort köpcentrum när jag var kanske 6-7 år. Vi var inne i en affär och så sa mamma att hon skulle gå till en annan affär som låg precis runt hörnet. Jag, ensam, stannade kvar lite i den första affären och när jag sen skulle leta efter mamma kunde jag inte hitta affären hon sagt att hon skulle till. Jag minns inte exakt hur det gick till men jag vet att jag började gråta och att jag blev upptäckt av ett snällt par som tog med mej till en person som ropade ut i högtalaren vad jag hette och att jag letade efter min mamma. Så hon kom och hämtade mej, så även den historien fick ett lyckligt slut!

Men som barn tänker man ju inte speciellt logiskt att mamma åker inte hem utan mej, utan man tror ju att man är förlorad för alltid och just då känns ju det fruktansvärt.

Även om jag idag ser tillbaka på det hela och småler!