101129, 00.11

Jag är deprimerad, har social fobi och panikångest. Jag andas och jag känner pulsen slå men jag lever fan inte. Känner mej så fruktansvärt, jävla ensam. Från alla håll tjatas det på mej att jag ska hitta en aktivitet, en praktikplats, ett jobb eller börja plugga och jag vill bara inte. Jag önskar att jag bara kunde få bli lämnad ifred. Samtidigt som jag så fruktansvärt gärna vill känna att jag lever. Jag vill älska och känna mej älskad, jag vill kunna njuta av livet och känna att jag är värd all lycka i världen. Istället känner jag mej osynlig, som att jag inte existrerar i andras ögon. Jag känner mej olycklig, värdelös och fel. Till råga på allt dog min älskade, söta mormor nyligen och hon fattas verkligen. Jag bara önskar att jag hade någon, som kunde se mej, som kunde lyssna på mej. Som kunde älska mej trots mina fel och brister.

Jag är så förbannat trött på att vara ensam.


Kommentarer
Postat av: Sandra

Oj vad jag känner igen det där. Förstår verkligen den där ensamheten du pratar om. När man kan stå bland en hel hop av folk och ändå känna sig totalt ENSAM, som ingen förstår en. Det är hemskt. Men jag lovar att det går att vända och kommer ur all den där skiten, det är inte lätt men det går. Och glöm inte att DU är fantastisk och bra precis så som du är. Och du är inte så ensam som du känner dig, jag lovar. Kramar till dig!!

2010-11-29 @ 08:52:35
URL: http://lilleput.blogg.se/
Postat av: Anonym

förstår dig

2010-11-29 @ 20:44:43
URL: http://lifeisap.blogspot.com/
Postat av: Sandra

Svar: Jag säger bara sanningen :)

2010-11-29 @ 22:00:42
URL: http://lilleput.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0