S t r i n g o F l a m m i n g o

Jag är så fruktansvärt avundsjuk på alla lyckliga människor så ni fattar inte. Det känns som att alla människor runt omkring mej lever medans jag själv bara sitter bredvid och tittar på, avundsjuk, sådär så att man nästan kan skymta den gröna färgen i ansiktet. Det gör ont, för jag är så långt ifrån lycklig. Jag har aldrig varit riktigt lycklig. Och då kan man ju fråga sej, kommer jag heller aldrig att få vara det? Jag kanske bara är ämnad för att gå runt och känna mej olycklig, fel och ensam. Det är i alla fall så jag känt mej dom senaste åren. Och jag avskyr det. Jag hatar att stå utanför och längta in. Jag vill vara delaktig, känna gemenskap. Jag vill känna mej älskad och omtyckt. Jag vill känna att jag kan bli accepterad som jag är. Men det verkar omöjligt.