S t r i n g o F l a m m i n g o

Ett tillägg till föregående inlägg så måste jag bara säga att lyssnar ni på det här och säger att dom dät två inte kan sjunga, då vet jag faktiskt inte vad ni lyssnar med!

(gick inte att lägga in ett youtube-klipp så det får bli en länk)

http://www.youtube.com/watch?v=vsuoCMlhsss&feature=related 

Jag tycker att folk klagar onödigt mycket på sången och sångarna i Dead by April, att dom typ inte skulle hålla måttet? Eller nått i den stilen, att dom var bättre "förr" har jag också hört. Men jag måste säga att jag tycker att gitarristen och sångaren Pontus Hjelm inte bara är sjukt het utan han har en sjukt bra röst också! Kanske inte perfekt om man lyssnar med sitt tekniska öra men den är otroligt vacker och personlig, enligt min åsikt. Och sen vore det ju intressant att veta exakt hur många människor som faktiskt skulle klara att under kanske en timme både growla och sjunga, och samtidigt behålla rösten i samma skick som innan? Jag kan inte growla men jag kan tänka mej att det sliter på rösten rätt bra, vilket då gör att den efter några låtars skrik inte håller riktigt samma mått som innan. Så jag menar, det är ju inte konstigt om det slinker in några falska och orena toner här och där.

Och som det tydligt framgick av föregående inlägg var vi alltså iväg till Eskilstuna igår för att se just Dead by April! Jag trodde inte jag skulle orka stå alls eftersom mina ryggmuskler känns lika utslitna som efter 40 000 rygglyft. Men det gick bra och jag stog faktiskt hela tiden, var tvungen att gå bak och luta mej mot ett träd för att avlasta ryggen en stund men annars gick det superbra! Hade dock velat stå längre fram men jag vågade inte chansa och riskera att bli knuffad och mojsad med fyra stycken 3-dagars gamla "knivhugg" på magen! Men herremingud vad högt dom spelade! Helt sjukt! Men det var grymt bra och jag är skitglad att jag åkte även om jag fått lida för det idag! ;)

Förövrigt skulle Michael Jackson blivit 51 år idag. Samtidigt som en trovärdig källa tydligen hävdar att han fortfarande skulle vara vid liv. Typ, lägg ner?

Jag är grymt glad! Upptäckte nämligen för några dagar sen att just ikväll går en sån där Stefan och Krister-buskis, Bröstsim och Gubbsjuka, som är den enda av alla buskisar vi inte har inspelade och som bara har visats på tv en gång (under hela min livstid i alla fall)! Som jag minns så var den i alla fall skitrolig, så nu jäklar ska vi spela in den! ;) Skulle även varit herrarnas höjdhoppsfinal ikväll men precis när dom kom in på arenan började det spöregna så det blev framskjutet, får se om det kanske inte ens blir förrän imorn..

Det måste verkligen vara störande om det blir så inför en stor tävlingen. Man är grymt uppladdad och är peppad på att hoppa så hinner man bara in på arenan innan det får avbrytas, det måste förstöra uppladdningen något enormt. Samma sak om det blir tjuvstart i ett kortare lopp. Nej, jag tror verkligen att det krävs ett starkt psyke för att kunna vara friidrottare, inte bara inom friidrotten utan inom all sport. Det är imponerande att så många klarar av det!

Någon gång i september ska jag opereras för första gången i mitt liv och jag är både livrädd och panikslagen. Jag vill inte vara med, jag vill bara snabbspola fram tiden tills min födelsedag, 31 oktober, för då ska jag väl vara helt återhämtad.. Usch, det känns bara skit! Det är inget allvarligt eller så, jag har en ofarlig cysta på ena äggstocken som jag har ont av då och då. Den är tydligen 4 cm stor och ska då tas bort antingen genom en vanlig titthålsoperation eller så gör dom ett bikinisnitt, tror jag hon kallade det? Som i alla fall är något mer avancerat.

Jag vet egentligen inte vad jag är rädd för, sövningen tror jag.. Och så är jag så äckligt rädd för att jag ska må illa och behöva spy när jag vaknar.. Så vill jag inte behöva ligga där själv, jag vill att det ska vara som när man var liten och det fortfarande var okej att mamma var med och tröstade och höll handen. För samtidigt som jag på många sätt känner mej väldigt vuxen och mogen, känner jag mej på också fortfarande som den där lilla flickan som inte klarar sej själv. På några plan är jag nog till och med den där lilla flickan..

Idag är jag ensam hemma hela dagen och då hade jag planerat att sitta och mysa framför teven mer eller mindre hela dagen, vad händer då? Jo, det åskar hela förmiddagen.. Är faktiskt inte säker på om det slutat än men jag chansade och satte igång datorn en snabbis! Och inte kändes det så lämpligt att gå ut och gå i åska och spöregn heller så den här dagen har som så många andra bara passerat till ingen nytta.

Det är så det känns. Som att dom flesta av dagar bara passerar utan någon som helst nytta. Jag har ingen ork eller energi, jag vill helst bara ligga här hemma och vara ifred. Nästan alla människor vill ju ha jobb men jag, jag får panik av bara tanken på att behöva jobba dag ut och dag in och det känns som att jag inte skulle klara det. Och nu snackar vi inte lathet här för jag är absolut inte lat. Jag vill ha viljan att skaffa jobb men jag har den inte, den finns bara inte. För mej skulle ett jobb bara vara fruktansvärt plågsamt, både psykiskt och fysiskt.

Ibland önskar jag att det verkligen vore något fel på mej, så att jag i alla fall kunde få en förklaring till varför jag känner så.
Är det inte tragiskt, jag är snart 20 år ung och min högsta önskan är att få bli sjukskriven?

En "folkgrupp" som har växt fram under dom senaste åren och som forfarande växer det är fjortisarna. Dom finns överallt och verkar nu även ha ställt in siktet på att ta över bloggvärlden. Många kanske anser att fjortis det är en ålder och så var det ju också från början men jag anser att fjortis numera är ett sätt att vara, en livsstil. Om jag skulle beskriva en fjortis så är det den typen av människor jag tycker minst om. Hon (oftast är dom av det kvinnliga könet men det finns även fjortiskillar) är superblonderad, hon är superspacklad och får antagligen använda barkspade för att få fram sitt ansikte, gärna en orangebrun och alldeles för mörk färg i ansiktet, ljust rosa eller vita läppar och för att fullända sminkningen använder hon så mycket mascara att fransarna ser ut som tjocka spindelben. Som person är hon en sån som anser sej vara förmer än alla andra, hon är dryg och bitchig mot alla i sin närhet.

Människor som är så, det är vad jag kallar fjortisar. Sånna människor ser man fler och fler av i bloggvärlden och jag tycker det är otroligt jobbigt. Jag bloggar för att jag vill få fram mina åsikter och få respons på det jag skriver medans fjortisarna för det första kanske bara spelar en roll i bloggen för att bli framgångsrika men också för att tjäna pengar på att provocera. vara snygga, trycka ner andra och jag tycker det är så fel. Visst, det finns inga regler för hur man bygger upp sin blogg och vad man får använda den till men jag tycker det är synd att "fel" människor blir så populära.

Jag brukar titta in ibland i bloggar som Kissies, Paulinas och Dessies men jag blir mest bara frustrerad och upprörd. Det finns så många som skriver texter av värde, som skriver om viktiga ämnen som är så långt bort ifrån hur snygg man själv är som man bara kan komma och det är så synd att dom människorna aldrig får höras för det intresserar inte lika mycket som bitchiga småtjejer. Jag vet inte hur pass seriöst skrivet allt i dom här tjejernas bloggar är men är dom som personer så som dom verkar i bloggarna så tycker jag synd om dom, på allvar. För det fulaste som finns det är dryghet.

Läser även Stina-Lees blogg och hon tog upp just det här om hur ytligt allt är både i bloggvärlden och i övrigt. Hon verkar vara en otroligt jordnära, smart och äkta tjej. Hennes blogg är ju som tur är en av dom större och det är bra för det är sånna som behövs, människor som blir framgångsrika för att dom kan hjälpa andra istället för att bli populär agenom att trycka ner människor.

Jag har aldrig varit fjortis och jag kommer aldrig bli, tycker inte att det är något att sträva efter för du kan inte leva så hela livet i alla fall. För vad gör du den dagen du inte är lika vacker längre, när bara drygheten finns kvar?

För ett tag sen skrev jag att Måns Zelmerlöw i särklass är en av Sveriges bästa artister men efter att ha sett Darins hyllning till Michael Jackson i Sommarkrysset igår insåg jag att där har vi en som kan komma att tävla med Måns om första platsen, för shit vad han är bra! Han kanske inte varit en sån som testat på en massa olika utan han har hållt sej till bara sin musik och inget annat men det han gör gör han ju så bra! Killen kan låta och dansa som Michael Jackson och han är inte bara en halvdålig kopia utan han gör det grymt bra! Och så har han ju en helt underbar röst och ögon som går precis rakt igenom tv-rutorna! Jag tycker han är helt fantastisk! Så säga vad man vill om Idol-konceptet men nog faan har det gett Sverige många grymma artister!

Idag känner jag mej totalt oinspirerad och jag har inget att berätta, förutom att jag var dum nog att klicka mej in på Nelly.com och hittade direkt 70 par skor jag ville ha. Så nu är jag inte bara oinspirerad till att blogga, ointressant nog att inte ha något att berätta, nej nu är jag sur också.. Jävligt sur faktiskt! Jag är sur på att jag hela mitt liv velat ha saker men alltid, alltid varit  för fattig. Inte så att jag fått gå hungrig men fattig nog att bara kunnat handla precis det som är nödvändigt och inte en pryl mer. Det suger som faan! 

Idag är jag hemma i Finnerödja. Varför kallar jag det  fortfarande för hemma? Det känns så otroligt långt ifrån hemma, trots att jag faktiskt bott här i större delen av mitt liv. I alla fall så skulle vi fram till hembyggdsgården eftersom dom hade värsta tillställningen där! Det var bland annat ett lokalt band, Tinnitus, som spelade och dom var riktigt bra måste jag säga! Precis innan vi skulle åka fick pappa syn på vad jag skulle ha på mej (föregående inlägg) och frågade om jag verkligen skulle gå i det där. När jag sa att det skulle jag, då vägrade han att följa med och sa massa saker i stil med att det var fult, pinsamt, att han aldrig sett någon annan gå klädd så, att det var det värsta han sett och att han inte tyckte om när jag stack ut och att det var något som jag borde respektera. Är det något jag känner mej säker på så är det min klädstil och jag bryr mej egentligen inte ett skit om vad andra tycker, så länge jag själv är nöjd ,men det är klart att det gör ont när ens familjemedlemmar skäms så mycket att dom hellre stannar hemma.

Jag lärde mej för länge sedan att stora delar av Finnerödja har något emot mej och min klädstil men jag visste inte att min egen pappa var en av dom.

Jag ska till hålan jag egentligen kommer ifrån imorgon och eftersom jag vet att anledningen till att många inte tycker om mej där är min klädstil, tydligen innehåller den för mycket färger. För det är ju precis vad man går efter när man skaffar sej vänner, vilka färger dom oftast klär sej i! Det är nog faktiskt bland det löjligaste jag nånsin hört! I alla fall så är det så jäkla kul att klä sej lite extra hysteriskt bara för att jävlas ännu mer med folk! Så det här är då min outfit inför morgondagen;

Jag hoppas den svider rejält i ögonen på alla underbart trevliga bybor..

Jag började ändra på min annars ganska vanliga klädstil när jag började åttan. Jag började avsky det där med att alla skulle se exakt likadana ut och följa senaste modet exakt. Egentligen klädde jag mej nog ofta ganska fult på den tiden men jag måste säga att jag är otroligt stolt att jag vågade sticka ut.

I alla fall så började jag ändra min stil  och då blev det så att min dåvarande bästa kompis tog efter mej litegrann. Jag vet att vi brukade testa massa kläder och planera hur vi skulle se ut t ex i skolan dagen efter. Minns speciellt en gång då vi satt på kvällen och planerade länge, om jag inte minns fel så skulle vi på en marknad eller nått liknande. Det slutade i alla fall med att vi hade varsin svart LEDIG-tshirt, på tshirten satte vi massor med säkerhetsnålar. Ni vet sånna där pärlor som man satt och pärlade på typ lekis eller dagis, sånna trädde vi på säkerhetsnålarna, hon hade gula och jag hade turkosa. Hon fick låna en gul kjol av mej och jag hade en svart kjol med turkosa knästrumpor till. Tyvärr har jag ingen bild på hur vi såg ut och jag minns inte folks reaktioner mer än en kvinna som hade ett stånd på marknaden. Hon frågade hur vi hade gjort med nålarna och sa att det var jättehäftigt. Det tyckte jag också, jag var skitstolt och jag älskade folkets blickar! 

Nu var väl den här outfiten inte speciellt extrem med tanke på hur folk klär sej idag men på den tiden, för kanske 6-7 år sedan, då var alla dom här alternativa klädstilarna inte så vanliga och absolut inte i den lilla hålan jag bodde i. Där är folk fortfarande äckligt inskränkta och livrädda för att sticka ut minsta lilla.

På skolan jag gick i då var det nästan ingen heller som klädde sej speciellt annorlunda, när jag tänker efter så var det nog ingen alls. Jag vet att ungefär samtidigt som jag började ändra min stil blev 3-4 stycken andra på skolan typ punkare? Så man kan säga att det var jag och dom som började bryta trenden och öppna upp för en del andra. Vi införde det här med att klä sej alternativt på skolan och idag är det många fler som sticker ut. När jag sen började på Karro var det som att hitta hem! Där klär sej folk precis hur som helst och det finns inget du kan göra för att sticka ut och jag tycker det är helt underbart!

Idag håller jag fortfarande på att experimentera med min stil, den blir nog aldrig helt klar utan den kommer ändras och utvecklas hit och dit! Nuförtiden är den mer sofistikerad jämfört med under min Karro-tid, kan faktiskt titta tillbaka och skämmas lite för vissa outfits jag hade! Jag avskyr fortfarande trenden att alla ska se exakt likadana ut, jag skulle hata att gå ut på stan och möta 30 stycken som ser ut som nästan exakta kopior av mej (eller kanske jag av dom). Jag kommer aldrig hoppa på den trenden och jag kommer aldrig följa modet slaviskt. Sen ljuger jag om jag säger att jag aldrig tar på mej ett modeplagg för det händer, såklart! Men då gör jag det på mitt sätt, med en touch av Gabrielle!